Och så vidare

Fru Rachel Lynde bodde alldeles där stora landsvägen till Avonlea svängde ned i en liten dalsänka, kantad av alar och ormbunkar och genomfluten av en bäck, som hade sin källa långt inne i skogen på andra sidan den gamla Cuthbertska gården. Den påstods vara en ganska nyckfull och yster bäck i början av sitt lopp genom dessa skogar, med mörka, hemlighetsfulla tjärnar och porlande fall mellan stenblocken. Men när den hann fram till Lyndes sänka, var den ett lugnt och sedesamt litet vattendrag, ty inte ens en bäck kunde passera förbi fru Rachel Lyndes dörr utan tillbörlig hänsyn till anständigheten och det passande. Den hade förmodligen reda på, att fru Rachel satt i sitt fönster och höll ett vaksamt öga på allting som kom förbi, från och med bäckar och barnungar, och att om hon märkte någonting besynnerligt eller oriktigt, hon aldrig skulle ge sig någon levande ro, förrän hon uppspårat grunden och orsaken.

Det finns många människor, både i Avonlea och annorstädes, som är i stånd att träget befatta sig med sina grannars angelägenheter, just därför att de försummar sina egna. Men fru Rachel Lynde var en av dessa ovanligt dugande personer, som både rår med att sköta sina egna sysslor och samtidigt hyser ett obeskrivligt intresse för sin nästas affärer. Hon var en skicklig husmor, under vars överinseende allting gick som ett urverk; hon var den förnämsta kraften inom syföreningen, biträdde nitiskt i söndagsskolan och var en av stöttepinnarna i ”Kyrkliga hjälpföreningen” och Hednamissionens bundsförvant. Trots allt detta hade fru Rachel mycken tid över att sitta vid sitt köksfönster i timtal och sticka täcken av ljusvekegarn – hon hade stickat sexton stycken, brukade Avonleas husmödrar berätta med förfärade röster – och hålla ett skarpt öga på stora landsvägen, där den löpte ned i dalsänkan och sedan slingrade sig uppför den branta röda kullen på andra sidan. Eftersom Avonlea låg på en liten trekantig halvö, som sköts ut i S:t Lorenzobukten, med vatten på två sidor, så måste var och en som kom eller gick passera vägen uppför backen och sålunda, själv ovetande, springa gatlopp inför fru Rachels allseende öga.

Ädelstensillustration av Emil Hochdanz. CC0

%d bloggare gillar detta: