Fossiler

Hon satt där en eftermiddag i början av juni. Solen sken varm och klar in genom fönstret; fruktträdgården på sluttningen nedanför huset stod som i den skönaste bruddräkt av blekröd och vit blom, och myriader bin surrade över den. Thomas Lynde – en beskedlig liten karl, som folket i Avonlea brukade kalla Rachel Lyndes man – sådde rovfrö på åkern nedanför kullen bakom ladan, och Matthew Cuthbert borde ha gjort detsamma på sin stora nyplöjning nere vid bäcken invid Grönkulla. Fru Rachel visste, att han rätteligen borde göra det, för hon hade kvällen förut inne i William Blairs handelsbod hör honom säga till Peter Morrison, att han ämnade så rovfrö kvällen därpå. Peter hade frågat, förstås, ty Matthew Cuthbert var inte den som självmant berättade någonting.

O har man sett – så kommer i stället Matthew Cuthbert klockan halv fyra på blanka eftermiddagen en arbetsdag mitt i veckan i sakta mak körande genom sänkan och uppför backen. Och inte nog med det: han hade vit krage och sina bästa kläder, vilket var ett tydligt bevis på att han ämnade sig utom Avonleas hank och stör. Och han hade giggen och den bruna märren, vilket visade, att färden skulle gå ganska långt. Vart i all världen skulle Matthew Cuthbert åka, och vad kunde han ha för ärende?

Hade det varit någon annan karl i Avonlea, skulle fru Rachel med sin sällsynta förmåga att stava och lägga ihop rätt väl ha kunnat gissa sig till bägge svaren. Men Matthew for så sällan hemifrån, att det måste vara någonting både angeläget och ovanligt, som narrade ut honom. Han var mycket blyg och försagd till sin natur och visste ingenting värre än att ge sig ut bland främmande människor eller fara till någon plats, där han blev tvungen att tala. Matthew uppsträckt i vit krage och körande gigg var en syn, som man inte ofta fick skåda. Hur mycket fru Rachel än grubblade, stod hennes förstånd stilla och hennes eftermiddagsro var störd.

Fossilillustration av Emil Hochdanz. CC0

%d bloggare gillar detta: