Ädelstenar

”Jag ska verkligen gå bort till Grönkulla ett tag efter teet och ta reda på av Marilla, vart han har åkt och i vad ärende”, var det beslut hon till sist fattade. ”Han far annars aldrig till stan vid den här tiden på året, och han gör aldrig några besök. Vore han läns på rovfrö och skulle fara för att köpa mera, skulle han väl aldrig klä sig så där och ta giggen. Men han körde inte så fort, att det kunde vara för att hämta doktorn. Ändå måste det ha hänt någonting särskilt sen i går kväll. Jag begriper det absolut inte, så mycket är säkert, och jag får inte frid i mitt samvete, förrän jag fått veta, varför Matthew Cuthbert i dag har åkt bort från Avonlea.”

Efter teet anträdde följaktligen fru Rachel i sin vandring. Långt att gå hade hon inte; det ganska stora, oregelbundet byggda och av fruktträd omgivna hus, där familjen Cuthbert bodde, låg bara några stenkast uppåt landsvägen från Lyndes sänka. Sen hade man förstås den långa, smala avtagsvägen. Matthew Cuthberts far var lika skygg och ordknapp som hans son efter honom och hade, när han byggde sitt hem, lagt det så långt han kunde från sina medmänniskor utan att precis gömma det inne i skogen. Deras hus var uppfört vid den yttersta gränsen av det avröjda området, och där låg det ännu i dag, nätt och jämt synligt från stora landsvägen, där alla andra Avonleahus låg intill varandra i en liten sällskaplig rad. Fru Rachel Lynde tyckte inte, att man kunde sägas bo på ett sådant ställe.

”Man har tak över huvudet, det har man onekligen,” sade hon när hon trippade framåt avtagsvägen, där gräset spirade upp och vagnshjulen plöjt djupa fåror. Den kantades på ömse sidor av nyponbuskar. ”Det är inte konstigt, att både Matthew och Marilla är en smula konstiga, så som de lever här alldeles för sig själva. Träd är inte värst mycket sällskap, men den sorten har de Gudi nog av här. Jag vill hellre titta på människor. De ser förstås rätt nöjda och belåtna ut, men det är väl för att de är vana, kan jag tro. Man vänjer sig vid allt, sa irländaren, som skulle hängas.”

Därmed lämnade fru Rachel avtagsvägen och kom in på Grönkullas gårdssida. Denna gård var mycket grön och putsad och välhållen, kantad på ena sidan av höga, aktningsbjudande pilar och på den andra av prydligt klippta pyramidpopplar. Inte en enda obehörig sticka eller sten sågs ligga där, ty hade den funnits där, hade fru Rachel sett den. Hennes enskilda mening var, att Marilla Cuthbert sopade den gården lika ofta som hon sopade huset. Man kunde ha ätit ett mål mat direkt från marken utan fruktan för någon inblandning av mindre tilltalande beståndsdelar.

Ädelstensillustration av Emil Hochdanz. CC0

%d bloggare gillar detta: